Multilingual Folk Tale Database


Der Wolf und die sieben jungen Geisslein (Jacob & Wilhelm Grimm)

Vargen och de sju små killingarna Vuk i sedam kozlića
unknown author unknown author
Swedish Croatian
Det var en gång en get som hade sju killingar. Hon älskade dem över allt annat och vaktade dem noga för vargen. En dag måste hon lämna dem för att gå och hämta foder. Hon ropade till sig killingarna och sa: ”Kära barn, jag måste gå och hämta foder. Akta er för vargen. Den uslingen förställer sig ofta. Men ni kommer genast att känna igen honom på hans grova röst och svarta fötter. Släpp inte in honom i huset, för då slukar han er med hull och hår” Killingarna svarade: ”Gå bara i lugn och ro, vi släpper inte in någon”. Och så gick geten sin väg. Men strax därpå kom vargen till getternas hus. Han knackade på dörren och ropade: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har något gott med till er!” Men killingarna sa: ”Du är inte vår mor! Hon har en ljus röst och din är grov! Du är vargen och vi öppnar inte!” Då gick vargen till en handelsman och köpte sig ett stort stycke krita. När han hade ätit upp den var hans röst inte längre grov, utan alldeles ljus. Därefter gick han än en gång till getternas hus, knackade på dörren och ropade med ljus röst: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har något gott med till var och en av er!” Men vargen hade lagt sina svarta fötter på fönsterblecket. Det såg de sju killingarna och ropade: ”Nej, vår mor är du inte! Hon har inte svarta fötter som du. Du är den elake vargen, vi öppnar inte!” Genast sprang vargen till en bagare och sa: ”Bagare, stryk mina fötter med deg”. Bagaren gjorde som vargen bad honom. Därefter sprang den uslingen till mjölnaren och sa: ”Mjölnare, strö mjöl på mina fötter”. Men mjölnaren förstod genast att vargen hade något ont i sinnet och vägrade. Bijaše jednom jedna koza pa imala sedam mladih kozlića koje je voljela kao što svaka majka voli svoju djecu. Jednog dana pođe ona u šumu po hranu pa pozva svih sedam kozlića i reče im: – Draga djeco, ja idem u šumu, a vi se dobro čuvajte vuka, jer ako uđe, pojesti će vas od glave do pete. Taj zlikovac se često pretvara, ali vi ćete ga odmah prepoznati po hrapavom glasu i crnim šapama. A kozlići rekoše: – Draga majko, mi ćemo se dobro čuvati, možeš ići bez brige. Koza zameketa i mirno krenu na put. Ne prođe dugo, a netko zakuca na kućna vrata i viknu: – Otvorite, draga djeco, evo vaše majke, svakom sam nešto donijela. Ali kozlići po hrapavom glasu prepoznaše vuka i povikaše: – Nećemo ti otvoriti, ti nisi naša majka, ona ima nježan i mio glas, a tvoj glas je hrapav. Ti si vuk. Tada vuk ode nekakvom trgovcu i kupi veliki komad krede. Kad je pojede, glas mu postade nježan. Onda se vrati, pokuca na vrata i viknu:
Då sa vargen hotfullt: ”Om du inte gör det, så äter jag upp dig!” Mjölnaren blev rädd för att vargen skulle äta upp honom, så han gjorde som vargen sa. Därpå begav sig vargen för tredje gången till getternas hus, knackade än en gång på dörren och ropade: ”Öppna, kära barn, jag är er mor och har något gott med till var och en av er!” 2 Men killingarna var försiktiga och sa: ”Visa oss först dina fötter!” Då höll vargen upp sina fötter framför fönstret och killingarna såg att de var snövita. Och eftersom vargen nu talade med ljus röst, så trodde de, att det verkligen var deras mor som hade kommit tillbaka. De öppnade dörren, och in störtade den elake vargen. Åh, så förskräckta de blev, alla sju killingarna! Den uslingen hade ändå till slut överlistat dem! I vild flykt sprang de därifrån och gömde sig så gott de kunde. Den ene gömde sig under bordet, den andre i sängen, den tredje i spisen, den fjärde i köket, den femte i skåpet, den sjätte kröp under tvättfatet och den sjunde gömde sig i klock- fodralet. Men den elake vargen hittade dem allihop och slukade dem. – Otvorite, draga djeco, evo vaše majke, svakom sam ponešto donijela. Ali vuk je stavio svoju crnu šapu na prozor pa kad je kozlići vidješe, poviču: – Nećemo ti otvoriti, naša majka nema crne šape kao ti, ti si vuk. Tada vuk otrča pekaru i reče: – Udario sam se u nogu, premaži mi je tijestom. I kad mu pekar tijestom premaza šape, on otrča mlinaru i reče mu: – Pospi mi šape brašnom. Mlinar pomisli: "Vuk hoće nekoga prevariti", pa ga htjede odbiti, ali vuk mu reče: – Ako mi to ne učiniš, pojesti ću te. Tako se mlinar uplaši i zabijeli mu šape. Eto, takvi su ljudi. Onda zlikovac dođe i po treći put na kućna vrata, pokuca i reče: – Otvorite, djeco, došla je vaša draga majka i svakome ponešto iz šume donijela. Kozlići povikaše:
Det var bara den yngste killingen, som hade gömt sig inne i klockan, som han inte hittade. När nu vargen hade ätit sig mätt, så lämnade han getternas hus och lade sig ute på den gröna ängen under ett träd. Han somnade genast. Men strax därpå kom geten hem. Åh, så ledsen och förskräckt hon blev när hon såg att dörren stod på vid gavel! Bord, stolar och bänkar låg omkullkastade, det stora tvättfatet hade gått sönder och lakanen låg på golvet. Getmamman ropade namnen på alla sina barn, men ingen svarade. Till slut, när hon ropade den yngstes namn, hörde hon en svag stämma: ”Mor här är jag, i klockan!” Hon släppte ut killingen och han berättade för henne, hur listig vargen hade varit och förställt sig, så att de hade öppnat och släppt in honom. Alla de andra killingarna hade han hittat och slukat med hull och hår. Då grät den gamla geten och i sin sorg sprang hon ut i det fria. Den yngste killingen följde med henne. När de kom ut på ängen, såg de att vargen låg där. Han snarkade, så det lät som när någon sågar ved. Geten tittade på honom från alla håll och såg att det rörde sig i hans välfyllda mage. Åh, tänkte hon, skulle möjligen mina stackars barn, som han slukade till kvällsmat, fortfarande kunna vara vid liv? 3 ”Raskt, mitt barn, spring hem och hämta sax, nål och tråd”, sa hon till den yngste killingen. ”Vi ska försöka rädda dina syskon”. När killingen kom tillbaka, tog geten oförskräckt saxen och klippte hastigt upp magen på den elake vargen. Hon hade knappt hunnit klippa det första snittet förrän en av killingarna stack fram sitt huvud. Och här hon klippte vidare, så hoppade alla sex killingarna ut efter varandra. Alla levde och de var till och med helt oskadda, för vargen hade varit så glupsk att han hade slukat dem hela. En sådan glädje det blev! Killingarna kramade sin mor och hoppade runt omkring henne. Men hon sa: ”Spring nu och hämta några stora stenar, som vi kan fylla vargens mage med så länge han fortfarande sover”. Killingarna släpade, så fort de kunde, fram stenar och stoppade dem i vargens mage. Sedan sydde deras mor raskt ihop den och gömde sig med sina barn i närheten bakom en häck. När vargen slutligen vaknade, reste han sig klumpigt. Eftersom han var mycket törstig, tänkte han gå till brunnen och dricka vatten. Men när han började gå, så stötte stenarna mot varandra i hans mage och skramlade. Då ropade han: ”Vad är det som ramlar och skramlar i min mage? Jag trodde att det var sex killingar, men nu låter det som riktiga stenbumlingar!” Vargen gick långsamt och mödosamt. När han lutade sig över brunnen för att dricka, så tappade han balansen på grund av stenarna, och föll i brunnen och drunknade. När de sju killingarna såg det, kom de springande och de dansade av glädje med sin mor runt brunnen. – Pokaži nam prvo nogu, da vidimo jesi li naša draga majka. On onda stavi šapu na prozor i kad kozlići vidješe da je bijela, povjerovaše da je istina i otvoriše vrata. Ali uđe im vuk, glavom i bradom. Oni se uplašiše i stadoše se sakrivati. Jedno skoči pod stol, drugo u krevet, treće u peć, četvrto u kuhinju, peto u ormar, šesto pod korito, a sedmo u kutiju zidnog sata. Ali vuk ih sve nađe i nije oklijevao nego ih je jedno za drugim progutao. Samo ono najmlađe, u kutiji od sata, nije našao. Kad se tako do mile volje najeo, vuk se odgega na livadu, leže pod drvo i zaspa. Malo zatim vrati se i koza iz šume. Ali imala je što vidjeti! Kućna vrata širom otvorena, stol, stolice i klupa prevrnute, korito slupano, pokrivač i jastuci po podu. Počne tražiti svoju djecu, njih nigdje. Dozivala ih je redom po imenu, ali nitko se ne odazva. Najzad, kad zovnu najmlađeg, začu se njegov glasić: – Draga majko, evo me u kutiji od sata. Ona ga izvadi te joj ono ispriča kako je došao vuk i sve ostale pojeo. Pomislite samo koliko je koza plakala za svojom jadnom djecom. Najzad u svome jadu izađe van, a kozlić istrča s njom. Kad stiže na livadu, a tamo vuk pod drvetom leži i hrče da se sve grane tresu. Ona ga zagleda sa svih strana i primjeti da se u njegovom prepunom trbuhu kozlići koprcaju. "Ah,", zaključi ona, "to su moja jadna djeca, koju je vuk progutao za večeru, a još su živa!" Najmanji kozlić brzo otrči kući po škare, iglu i konac. Koza prereže zlom vuku trbuh i samo što je napravila prvi rez kad jedan kozlić promoli glavu i kako je rezala dalje tako je iskakao jedan za drugim, svih šest kozlića. I svi su bili živi i zdravi. Kakva je to bila radost! Grlili su svoju dragu majku i cupkali od sreće. Ali koza im je naredila: – Trčite i brzo nakupite kamenja da ovoj bezobraznoj zvijeri napunimo trbuh dok još spava. Sedam kozlića požuriše i donesoše kamenja pa ih uguraše vuku u trbuh što su mogli više. Onda ga koza opet na brzinu zaši tako da se nije ni makao niti šta primijetio. Kad se vuk najzad naspavao, podiže se i kako je od teškog kamenja u trbuhu bio jako ožednio, on krenu prema bunaru da se napije vode. Ali kad poče hodati i teturati tamo-amo, poče se i kamenje u njegovom trbuhu sudarati i zveckati. Tada on povika: – Što to zveči, što to lupa u trbuhu mome? Ili su to kozlići ili neko kamenje? A kad stiže do bunara i nagne se nad vodu, teško kamenje ga povuče dolje i on se utopi. Kad to vidješe, sedam kozlića dotrčaše vičući iz sveg glasa: – Vuk se utopio! Vuk je mrtav! – i od radosti su zaplesali oko bunara zajedno sa svojom majkom.


Change: Change: