Multilingual Folk Tale Database


Der Wolf und die sieben jungen Geisslein (Jacob & Wilhelm Grimm)

Vargen och de sju små killingarna Ulven og de sju geitekillingene
unknown author unknown author
Swedish Norwegian
Det var en gång en get som hade sju killingar. En gang var det en geit som hadde syv små kje, og hun var så glad i dem som bare en mor kan være.
Hon älskade dem över allt annat och vaktade dem noga för vargen. En dag skulle hun ut i skogen etter mat, men før hun gikk, ropte hun alle ungene inn til seg og sa: - Kjære barna mine, jeg må ut i skogen etter mat til dere.
En dag måste hon lämna dem för att gå och hämta foder. Nå må dere passe dere godt for ulven, for hvis han slipper inn i stua, eter han dere alle sammen med hud og hår.
Hon ropade till sig killingarna och sa: ”Kära barn, jag måste gå och hämta foder. Det verste er at han kan skape seg om på så mange måter.
Akta er för vargen. Men dere kan alltid kjenne ham på det grove målet og de svarte føttene hans.
Den uslingen förställer sig ofta. - Bare gå du, mor, svarte killingen.
Men ni kommer genast att känna igen honom på hans grova röst och svarta fötter. - Vi skal nok passe oss.
Släpp inte in honom i huset, för då slukar han er med hull och hår” Killingarna svarade: ”Gå bara i lugn och ro, vi släpper inte in någon”. Du kan være helt trygg!
Och så gick geten sin väg. Så mekret mor og gikk rolig ut i skogen.
Men strax därpå kom vargen till getternas hus. Det var ikke lenge før det banket på døren, og en ropte: - Lukk opp for meg, barn!
Han knackade på dörren och ropade: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har något gott med till er!” Mor er kommet hjem og har med noe til dere!
Men killingarna sa: ”Du är inte vår mor! Men killingene hørte på målet at det måtte være ulven.
Hon har en ljus röst och din är grov! - Å nei, vi lukker nok ikke opp for deg!
Du är vargen och vi öppnar inte!” ropte de.
Då gick vargen till en handelsman och köpte sig ett stort stycke krita. - Du er ikke mor vår, for hun er så fin og grann i målet.
När han hade ätit upp den var hans röst inte längre grov, utan alldeles ljus. Du er ulven, det hører vi godt!
Därefter gick han än en gång till getternas hus, knackade på dörren och ropade med ljus röst: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har något gott med till var och en av er!” Da gikk ulven til landhandleren og kjøpte et stort stykke kritt.
Men vargen hade lagt sina svarta fötter på fönsterblecket. Og da han hadde spist det, ble han så fin i målet.
Det såg de sju killingarna och ropade: ”Nej, vår mor är du inte! Så skyndte han seg tilbake igjen og banket på døren.
Hon har inte svarta fötter som du. - Lukk opp, barna mine!
Du är den elake vargen, vi öppnar inte!” Mor er kommet hjem og har med noe godt til dere.
Genast sprang vargen till en bagare och sa: ”Bagare, stryk mina fötter med deg”. Men han hadde stukket den svarte labben sin like bort ved vinduet, slik at barna så den.
Bagaren gjorde som vargen bad honom. Og så ropte de: - Å nei, vi lukker ikke opp for deg, for du er ulven.
Därefter sprang den uslingen till mjölnaren och sa: ”Mjölnare, strö mjöl på mina fötter”. Moren vår har ikke slike svarte føtter.
Men mjölnaren förstod genast att vargen hade något ont i sinnet och vägrade. Da løp ulven til en baker og sa: Jeg har støtt foten min, stryk litt deig på den!
Då sa vargen hotfullt: ”Om du inte gör det, så äter jag upp dig!” Og bakeren klinte labbene hans inn med deig.
Mjölnaren blev rädd för att vargen skulle äta upp honom, så han gjorde som vargen sa. Så løp han til mølleren og sa: - Strø hvitt mel på labbene mine!
Därpå begav sig vargen för tredje gången till getternas hus, knackade än en gång på dörren och ropade: ”Öppna, kära barn, jag är er mor och har något gott med till var och en av er!” Men mølleren skjønte at ulven tenkte på noe vondt, og så ville han ikke.
2 Men killingarna var försiktiga och sa: ”Visa oss först dina fötter!” Da sa ulven: - Hvis du ikke gjør det, så eter jeg deg!
Då höll vargen upp sina fötter framför fönstret och killingarna såg att de var snövita. Og da ble mølelren redd og gjorde labbene hans hvite.
Och eftersom vargen nu talade med ljus röst, så trodde de, att det verkligen var deras mor som hade kommit tillbaka. Så gikk ulven for tredje gang og banket på: - Lukk opp!
De öppnade dörren, och in störtade den elake vargen. Mor er kommet hjem og har med noe godt til dere!
Åh, så förskräckta de blev, alla sju killingarna! Geitekillingene svarte: - La oss først få se labbene dine, så vi ser om du er moren vår!
Den uslingen hade ändå till slut överlistat dem! Da la ulven labbene sine i vinduet.
I vild flykt sprang de därifrån och gömde sig så gott de kunde. Og da ungene så at den var hvit, trodde de at det var sant alt det den hadde sagt.
Den ene gömde sig under bordet, den andre i sängen, den tredje i spisen, den fjärde i köket, den femte i skåpet, den sjätte kröp under tvättfatet och den sjunde gömde sig i klock- fodralet. Så åpnet de døren, men den som kom inn, det var ulven!
Men den elake vargen hittade dem allihop och slukade dem. Nå ble de stakkars ungene redde og ville gjemme seg.
Det var bara den yngste killingen, som hade gömt sig inne i klockan, som han inte hittade. Den ene sprang under bordet, den andre opp i sengen, den tredje inn i ovnen, den fjerde i kjøkkenet, den femte i skapet, den sjette under vaskefatet og den syvende i klokkekassen.
När nu vargen hade ätit sig mätt, så lämnade han getternas hus och lade sig ute på den gröna ängen under ett träd. Men ulven fant dem etter tur, og han var så glupsk at han slukte dem alle sammen.
Han somnade genast. Bare den minste i klokkekassen kunne han ikke finne.
Men strax därpå kom geten hem. Men nå var han ordentlig mett også.
Åh, så ledsen och förskräckt hon blev när hon såg att dörren stod på vid gavel! Derfor ruslet han ut på vollen og la seg under et tre, og der sovnet han.
Bord, stolar och bänkar låg omkullkastade, det stora tvättfatet hade gått sönder och lakanen låg på golvet. Like etter kom en geitemor hjem fra skogen.
Getmamman ropade namnen på alla sina barn, men ingen svarade. Og hva var det hun så?
Till slut, när hon ropade den yngstes namn, hörde hon en svag stämma: ”Mor här är jag, i klockan!” Døren stod på vidt gap, stoler og benker var kastet om hverandre.
Hon släppte ut killingen och han berättade för henne, hur listig vargen hade varit och förställt sig, så att de hade öppnat och släppt in honom. Vaskefatet lå i småbiter på gulvet, og tepper og puter var revet ut av sengen.
Alla de andra killingarna hade han hittat och slukat med hull och hår. Hun lette og lette etter barna, men kunne ikke finne dem.
Då grät den gamla geten och i sin sorg sprang hon ut i det fria. Hun ropte på dem også, den ene etter den andre, men ingen svarte.
Den yngste killingen följde med henne. Endelig, da hun kom til den yngste, svarte en tynn, liten stemme: - Jeg er i klokkekassen, mor!
När de kom ut på ängen, såg de att vargen låg där. Geitemor halte ham ut, og så fortalte han at ulven hadde kommet og ett opp alle de andre.
Han snarkade, så det lät som när någon sågar ved. Stakkars geitemor, hun gråt og gråt.
Geten tittade på honom från alla håll och såg att det rörde sig i hans välfyllda mage. Til slutt gikk hun utenfor, og det vesle kjeet løp med.
Åh, tänkte hon, skulle möjligen mina stackars barn, som han slukade till kvällsmat, fortfarande kunna vara vid liv? Da de kom ut på vollen, så de ulven som lå under treet og snorket så grenene skalv.
3 ”Raskt, mitt barn, spring hem och hämta sax, nål och tråd”, sa hon till den yngste killingen. ” Geitemor så nøye på den, og plutselig så hun at noe rørte seg inne i den store, fulle ulvemaven.
Vi ska försöka rädda dina syskon”. - Å nei, å nei, tenkte hun, - kanskje de stakkars barna mine lever ennå!
När killingen kom tillbaka, tog geten oförskräckt saxen och klippte hastigt upp magen på den elake vargen. Så løp hun inn etter kniv og nål og tråd og skar opp maven på ulven.
Hon hade knappt hunnit klippa det första snittet förrän en av killingarna stack fram sitt huvud. Og etter som hun skar, spratt killingene ut, den ene etter den andre, til de var der alle seks.
Och här hon klippte vidare, så hoppade alla sex killingarna ut efter varandra. De var like levende som før og hadde ikke lidd noe vondt.
Alla levde och de var till och med helt oskadda, för vargen hade varit så glupsk att han hade slukat dem hela. Nå ble det vel glede!
En sådan glädje det blev! De fløy rett i armene på mor og hoppet omkring henne, men mor sa: - Gå og plukk sammen mange, mange gråstein, barn.
Killingarna kramade sin mor och hoppade runt omkring henne. Vi vil fylle maven på ulven mens den sover.
Men hon sa: ”Spring nu och hämta några stora stenar, som vi kan fylla vargens mage med så länge han fortfarande sover”. Og så stappet de hele ulvemaven full med stein, så mange som de kunne få inn.
Killingarna släpade, så fort de kunde, fram stenar och stoppade dem i vargens mage. Geitemor sydde maven sammen igjen.
Sedan sydde deras mor raskt ihop den och gömde sig med sina barn i närheten bakom en häck. og ulven merket ingen ting og rørte ikke på seg engang.
När vargen slutligen vaknade, reste han sig klumpigt. Til slutt var ulven utsovet og reiste seg.
Eftersom han var mycket törstig, tänkte han gå till brunnen och dricka vatten. Men den var blitt tørst av alle steinene i maven og ville gå ned til brønnen for å drikke.
Men när han började gå, så stötte stenarna mot varandra i hans mage och skramlade. Da den begynte å gå, skranglet steinene inne i maven på den, og ulven ropte: Hva ramler og skramler i maven min?
Då ropade han: ”Vad är det som ramlar och skramlar i min mage? Det skulle vel være geitebein, men jamen kjennes det ikke som stein!
Jag trodde att det var sex killingar, men nu låter det som riktiga stenbumlingar!” Da den kom til brønnen og bøyde seg utover kanten for å drikke, ramlet alle steinene fremovre og trakk den med seg ned i vannet så den druknet.
Vargen gick långsamt och mödosamt. De syv små geitekillingene sprang bort til brønnen og ropte: - Ulven er død!
När han lutade sig över brunnen för att dricka, så tappade han balansen på grund av stenarna, och föll i brunnen och drunknade. Ulven er død!
När de sju killingarna såg det, kom de springande och de dansade av glädje med sin mor runt brunnen. Og så danset de med moren sin rundt brønnen, så glade var de over at den stygge ulven hadde druknet.


Change: Change: