Multilingual Folk Tale Database


Der Wolf und die sieben jungen Geisslein (Jacob & Wilhelm Grimm)

Vargen och de sju små killingarna O wilku i siedmiu koźlątkach
unknown author unknown author
Swedish Polish

Det var en gång en get som hade sju killingar. Hon älskade dem över allt annat och vaktade dem noga för vargen. En dag måste hon lämna dem för att gå och hämta foder. Hon ropade till sig killingarna och sa: ”Kära barn, jag måste gå och hämta foder. Akta er för vargen. Den uslingen förställer sig ofta. Men ni kommer genast att känna igen honom på hans grova röst och svarta fötter. Släpp inte in honom i huset, för då slukar han er med hull och hår” Killingarna svarade: ”Gå bara i lugn och ro, vi släpper inte in någon”. Och så gick geten sin väg. Men strax därpå kom vargen till getternas hus. Han knackade på dörren och ropade: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har något gott med till er!” Men killingarna sa: ”Du är inte vår mor! Hon har en ljus röst och din är grov! Du är vargen och vi öppnar inte!” Då gick vargen till en handelsman och köpte sig ett stort stycke krita. När han hade ätit upp den var hans röst inte längre grov, utan alldeles ljus. Därefter gick han än en gång till getternas hus, knackade på dörren och ropade med ljus röst: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har något gott med till var och en av er!” Men vargen hade lagt sina svarta fötter på fönsterblecket. Det såg de sju killingarna och ropade: ”Nej, vår mor är du inte! Hon har inte svarta fötter som du. Du är den elake vargen, vi öppnar inte!” Genast sprang vargen till en bagare och sa: ”Bagare, stryk mina fötter med deg”. Bagaren gjorde som vargen bad honom. Därefter sprang den uslingen till mjölnaren och sa: ”Mjölnare, strö mjöl på mina fötter”. Men mjölnaren förstod genast att vargen hade något ont i sinnet och vägrade.

Då sa vargen hotfullt: ”Om du inte gör det, så äter jag upp dig!” Mjölnaren blev rädd för att vargen skulle äta upp honom, så han gjorde som vargen sa. Därpå begav sig vargen för tredje gången till getternas hus, knackade än en gång på dörren och ropade: ”Öppna, kära barn, jag är er mor och har något gott med till var och en av er!” 2 Men killingarna var försiktiga och sa: ”Visa oss först dina fötter!” Då höll vargen upp sina fötter framför fönstret och killingarna såg att de var snövita. Och eftersom vargen nu talade med ljus röst, så trodde de, att det verkligen var deras mor som hade kommit tillbaka. De öppnade dörren, och in störtade den elake vargen. Åh, så förskräckta de blev, alla sju killingarna! Den uslingen hade ändå till slut överlistat dem! I vild flykt sprang de därifrån och gömde sig så gott de kunde. Den ene gömde sig under bordet, den andre i sängen, den tredje i spisen, den fjärde i köket, den femte i skåpet, den sjätte kröp under tvättfatet och den sjunde gömde sig i klock- fodralet. Men den elake vargen hittade dem allihop och slukade dem.

Det var bara den yngste killingen, som hade gömt sig inne i klockan, som han inte hittade. När nu vargen hade ätit sig mätt, så lämnade han getternas hus och lade sig ute på den gröna ängen under ett träd. Han somnade genast. Men strax därpå kom geten hem. Åh, så ledsen och förskräckt hon blev när hon såg att dörren stod på vid gavel! Bord, stolar och bänkar låg omkullkastade, det stora tvättfatet hade gått sönder och lakanen låg på golvet. Getmamman ropade namnen på alla sina barn, men ingen svarade. Till slut, när hon ropade den yngstes namn, hörde hon en svag stämma: ”Mor här är jag, i klockan!” Hon släppte ut killingen och han berättade för henne, hur listig vargen hade varit och förställt sig, så att de hade öppnat och släppt in honom. Alla de andra killingarna hade han hittat och slukat med hull och hår. Då grät den gamla geten och i sin sorg sprang hon ut i det fria. Den yngste killingen följde med henne. När de kom ut på ängen, såg de att vargen låg där. Han snarkade, så det lät som när någon sågar ved. Geten tittade på honom från alla håll och såg att det rörde sig i hans välfyllda mage. Åh, tänkte hon, skulle möjligen mina stackars barn, som han slukade till kvällsmat, fortfarande kunna vara vid liv? 3 ”Raskt, mitt barn, spring hem och hämta sax, nål och tråd”, sa hon till den yngste killingen. ”Vi ska försöka rädda dina syskon”. När killingen kom tillbaka, tog geten oförskräckt saxen och klippte hastigt upp magen på den elake vargen. Hon hade knappt hunnit klippa det första snittet förrän en av killingarna stack fram sitt huvud. Och här hon klippte vidare, så hoppade alla sex killingarna ut efter varandra. Alla levde och de var till och med helt oskadda, för vargen hade varit så glupsk att han hade slukat dem hela. En sådan glädje det blev! Killingarna kramade sin mor och hoppade runt omkring henne. Men hon sa: ”Spring nu och hämta några stora stenar, som vi kan fylla vargens mage med så länge han fortfarande sover”. Killingarna släpade, så fort de kunde, fram stenar och stoppade dem i vargens mage. Sedan sydde deras mor raskt ihop den och gömde sig med sina barn i närheten bakom en häck. När vargen slutligen vaknade, reste han sig klumpigt. Eftersom han var mycket törstig, tänkte han gå till brunnen och dricka vatten. Men när han började gå, så stötte stenarna mot varandra i hans mage och skramlade. Då ropade han: ”Vad är det som ramlar och skramlar i min mage? Jag trodde att det var sex killingar, men nu låter det som riktiga stenbumlingar!” Vargen gick långsamt och mödosamt. När han lutade sig över brunnen för att dricka, så tappade han balansen på grund av stenarna, och föll i brunnen och drunknade. När de sju killingarna såg det, kom de springande och de dansade av glädje med sin mor runt brunnen.

Była sobie kiedyś koza. Miała ona siedem koźlątek, a kochała je tak, jak tylko matka potrafi kochać swoje dzieci. Pewnego dnia wybrała się do lasu po jedzenie. Przywołała całą siódemkę i rzekła: "Drogie dziatki, muszę wyjść do lasu. Bądźcie grzeczne, gdy mnie nie będzie, zamknijcie drzwi i miejcie się na baczności przed wilkiem! Jeśli uda mu się wejść, pożre was ze skórą i kośćmi. Łotr umie się przebrać, ale poznacie go po chropawym głosie i czarnych łapach."

Koźlątka zaś rzekły: "Droga matko, Będziemy mieć się na baczności, nie troszcz się o nas." Koza zabeczała i ruszyła spokojna w drogę.

Ni trwało długo, a zapukał ktoś do drzwi domu i zawołał: "Otwórzcie, drogie dziatki, wasza mama przyszła i każdemu coś przyniosła!" Lecz koźlęta poznały po chropawym głosie, że to był wilk. "Nie otworzymy," zawołały, "Nie jesteś naszą mamą. Ona ma cienki i łagodny głos, a twój głos jest chropawy. Jesteś wilkiem!"

Poszedł więc wilk do kramarza i kupił sobie wielki kawał kredy. Zjadł go i tak jego głos zrobił się cienki. Potem wrócił, zapukał do drzwi i zawołał: "Otwórzcie, drogie dziatki, wasza mama wróciła i każdemu coś przyniosła!"

Lecz wilk położył łapę na parapecie. Zobaczyły to dzieci i zawołały: "Nie otworzymy! Nasza mama nie ma takiej czarnej łapy jak ty, Ty jesteś wilk!"

Poszedł więc wilk do piekarza i rzekł "Uderzyłem się w łapę, posmaruj mi ją ciastem!"

Gdy mu już ją piekarz posmarował, pobiegł wilk do młynarza i rzekł: "Posyp mi łapę białą mąką!" Młynarz pomyślał, że wilk, chce kogoś oszukać i się wzbraniał, lecz wilk rzekł: "Jeśli tego nie zrobisz, zjem ciebie!" Wystraszył się młynarz i pobielił mu łapę.

Poszedł więc łotr po raz trzeci pod drzwi, zapukał i rzekł: "Otwórzcie, drogie dziatki, wasza mama wróciła i każdemu coś przyniosła!"

Koźlęta zawołały: "Pokaż nam swoją łapę, żebyśmy widziały, że jesteś naszą mateczką."

Wilk położył łapę na parapecie. Gdy koźlęta ujrzały, że była biała, uwierzyły w to, co mówił i otworzyły drzwi.

Lecz tym, kto wszedł, był wilk! Koźlęta wystraszyły się. Jedno wskoczyło pod stół, drugie do łóżka, trzecie do pieca, czwarte do kuchni, piąte do szafy, szóste pod balię, siódme do skrzyni zegara ściennego. Lecz wilk je znalazł i połknął jedno za drugim. Tylko tego najmłodszego w zegarze ściennym nie znalazł.

Gdy już był syty, odszedł, położył się na zielonej łące pod drzewem i zasnął.

Niedługo potem wróciła koza z lasu do domu. Ach, co zobaczyła! Drzwi stały otworem, stół, krzesła i ławy poprzewracane, balia rozbita, pościel z łóżka zerwana. Szukała dziatek, lecz nie mogła ich znaleźć. Wołała każdego po kolei z imienia, lecz nikt nie odpowiadał. W końcu, gdy zawołała najmłodsze, odpowiedział cieniutki głosik: "Droga matko, jestem w skrzyni zegara ściennego!"

Wyciągnęła matka koźlątko z ukrycia. Opowiedziało jej, jak przyszedł wilk i wszystkich pożarł. Możecie sobie wyobrazić, jak stara koza płakała nad biedną dziatwą!

W końcu wyszła zawodząc, a najmłodsze koźlątko pobiegło za nią. Gdy doszła na łąkę, wilk cięgle jeszcze leżał pod drzewem i chrapał, że gałęzie się trzęsły. Stara koza oglądała go ze wszystkich stron i ujrzała, że w jego brzuch coś się ruszało i kotłowało. Ach Boże, pomyślała, czy moje dziatki, które połknął, są jeszcze przy życiu?

Musiało tedy pobiec koźlątko do domu po nożyce i dratwę. Stara koza rozcięła łotrowi brzuch. Ledwo ucięła, jedno koźlę wystawiało już głowę. A gdy dalej cięła, wyskoczyła cała szóstka. Koźlęta były zdrowe, bo łapczywy wilk połknął je w całości.

Ależ była to radość! Pieścili swą drogą matkę, skakali jak krawiec przy weselu, lecz stara rzekła: "Idźcie i poszukajcie wielkich kamieni. Wypełnimy nimi brzuch łotrowi, póki jeszcze śpi."

Naściągały więc koźlęta w pośpiechu kamieni, powsadzały mu ich do brzucha, ile wlazło. Stara zaszyła mu brzuch tak szybko, że nic nie zauważył i nawet się nie ruszył.

Gdy się wreszcie wyspał, stanął na nogi. Kamienie w brzuchu sprawiły mu wielki pragnienie, ruszył więc do studni by się napić. Lecz gdy zaczął biec, kamienie poczęły uderzać o siebie i się przewracać. Zawołał więc:

"Brzęczy mi w uchu

Czy może w brzuchu

Cóż za pragnienie.

To chyba były twarde kamienie"

A gdy doszedł do studni i pochylił się nad wodą, ciężkie kamienie wciągnęły go do niej, że się marnie utopił

Kiedy koźlęta to ujrzały, przybiegły pośpiesznie i głośno zawołały: "Wilk nie żyje! Wilk nie żyje!" Załapały się za ręce i tańczyły z matką z radości wokół studni.



Change: Change: